Dagens EPIC FAIL
Kategori: invandring, nyheter
-------------------------
Som så alltid undermåligt i all sanning & fakta.
OECD:s rapport och invandringens ekonomi
Rapporten visar ett resultat för Sverige på + 0.2 procent av BNP. Men längre fram i rapporten tar man hänsyn till fler samhällskostnader och då hamnar det svenska resultatet av invandring på minus 0.57 procent av BNP (Tabell 3.7). Då är det militära försvaret inte medräknat, men gör man det blir resultatet minus 0.8 procent. Denna siffra är resultatet av personspecifika skattebetalningar, och transfereringar samt av en jämlik fördelning (per capita) av gemensamma offentliga kostnader, Det beloppet är rimligt att räkna fram, men utgör inte en komplett kostnad för invandringen. Den offentliga konsumtionen är inte lika för olika grupper utan vissa kostnader, som arbetsmarknadsåtgärder och rättsväsendet, är väsentligt högre för invandrare. Tar man hänsyn till detta i kalkylen påverkas resultatet ytterligare i negativ riktning. Jan Ekberg (ESO 2009:3) beräknar underskottet av invandring för den offentliga ekonomin till närmare 2 procent av BNP. I en artikel i Ekonomisk Debatt (2011, nr 1)) kompletterar jag analysen och kommer fram till ett underskott på närmare 3 procent.
Kalkylerna ovan bygger på situationen för vissa faktiska år och har inte ett långsiktigt kostnadsperspektiv. Att ge en invandrare ett permanent uppehållstillstånd är dock ett långsiktigt åtagande för statsmakten. En central fråga blir därför vad det får för ekonomiska konsekvenser på längre sikt. En invandrare i Sverige är i genomsnitt väsentligt yngre än en svensk vilket ger en möjlighet till ett högt arbetsdeltagande. Men om han/hon knappt kan försörja sig som medelålders blir det än värre som äldre. Den som inte betalat in för sin egen pension tär hårt på andras inbetalningar. Det kan inte ses som en oförutsedd händelse att också en invandrare har många framtida pensionsår. Den norska statistiska centralbyrån presenterade i april i år en intressant utredning som märkligt nog knappt omnämnts i svenska medier. Dess konklusion är att en genomsnittlig utomeuropeisk invandrare under sin livstid kostar det offentliga 4.1 miljoner norska kronor mer än vad han genererar i inkomster.
En annan rapport som förtjänar uppmärksamhet är LOs rapport om arbetskraftsinvandring, som också presenterats helt nyligen, men vars mest intressanta avsnitt inte lyfts fram. Där diskuteras konsekvenserna av att en arbetsgivare rekryterar en arbetskraftsinvandrare istället för att anställa en svensk/befintlig invandrare. I båda fallen erhålls en arbetstagare som bidrar med sitt arbete och sin skatteinbetalning, men i det senare fallet så minskar också gruppen arbetslösa med en person vilket innebär en väsentlig besparing i ekonomiska termer liksom en önskvärd social förbättring. OECD-rapporten gör en likartad analys och rekommenderar att sysselsättningen av i landet befintlig arbetskraft prioriteras (s 129).
För drygt två decennier sedan hade Sverige full sysselsättning och man kunde tala om brist på arbetskraft. Trenden nu är att Kina blir världens fabrik och Indien världens kontor. Sysselsättningen i många OECD-länder är svag och outsourcing och offshoring en del av vardagen. Invandrare är av högst förståeliga skäl intresserade att komma hit och uppnå en högre levnadsstandard. Men det finns inte något ekonomiskt intresse för Sverige av invandring. Politiker och andra makthavare vill framställa sig som både humana och som agerande i medborgarnas intresse. De finns därför ett starkt önskemål att invandringen beskrivs som lönsam, vilket försvårar en öppen diskussion. OECD rapporten är dock ett steg framåt genom att ta upp frågan och belysa den istället för att vara undvikande och avfärdande.
Skall man lyfta fram en siffra i OECD-rapporten där Sverige starkt avviker från andra rika länder så är det socialhjälp till invandrare jämfört med socialhjälp till infödda. I Sverige får en genomsnittlig invandrare 10.2 gånger mer än vad en genomsnittlig svensk får. Det är den högsta siffran inom OECD vars medeltal är 1.7 (Tabell 3.A1.3). Invandringens höga kostnader är ett stort samhällsproblem som inte bör sopas under mattan.
Invandring, liberalism och välfärdstaten
Av Tino Sanandaji | 15 april 2011
Det finns idag tillräckligt med forskning för att dra säkra slutsatser om invandringens påverkan på svensk ekonomi, och slutsatsen är inte glädjande. Invandringen från utanför Europa har fått påtagligt negativa effekter för samhällsekonomin. Liberaler bör därför inte, av rent principiella skäl, känna sig tvingade att försvara fri rörlighet över gränserna, skriver Tino Sanandaji, doktorand i offentlig politik och ekonomi vid University of Chicago. Artikeln är ett svar på Det är friheten, dumbom av Simon Hedlin Larsson.
Simon Hedlin Larsson menar i sin stimulerande artikel (4 mars 2011) att invandring inte har större ekonomiska konsekvenser och att diskussionen i stället bör handla om frihet. Dessa slutsatser stödjer han på en upplevd brist på konsensus i de studier han undersökt.
Simon har tyvärr fel. Forskningen är nämligen inte demokratisk, det är inte antalet ståndpunkter som räknas utan deras kvalitet. Vissa studier anses genom sitt innehöll avgörande, och ledande nationalekonomer bör i dessa frågor tillmätas betydligt större tyngd än till exempel de FN-anställda och statsvetare som Simon citerar. När vi diskuterar invandring till Sverige är det vidare meningslöst att allmänt undersöka fenomenet migration; gästarbetares inverkan på Dubais ekonomi har ingen relevans för svensk debatt om flyktingmottagande och anhöriginvandring.
Det finns idag tillräckligt med forskning för att dra säkra slutsatser om invandringens påverkan på svensk ekonomi, och slutsatsen är inte glädjande. Invandringen från utanför Europa har fått påtagligt negativa effekter för samhällsekonomin.
Mina påståenden får säkert många läsare att reagera. Liberaler i Sverige hävdar ofta och antar ännu oftare implicit att invandring måste vara bra för Sveriges ekonomi. Det finns dock dessvärre få bevis för detta.
Det kanske vanligaste teoretiska argumentet går ut på att invandring är bra eftersom frihandel är bra, då invandring enligt denna syn är precis som frihandel fast med människor. Problemet är att människor och varor har mycket olika egenskaper. Invandring får därför bredare konsekvenser genom fler kanaler än handel. Textilier från Kina får exempelvis inte bidrag, är inte överrepresenterade i brottsstatistiken och kan inte rösta till sig en större välfärdsstat.
Vad visar då svenska och utländska studier av invandringens empiriska ekonomiska konsekvenser?
Den mest djupgående studien av invandringens konsekvenser för USA:s offentliga sektor genomfördes av det ansedda National Research Council år 1997. Slutsatsen var att invandring av högutbildade gav ett nettotillskott till de offentliga finanserna, medan invandring av lågutbildade hade negativa konsekvenser. I dagens priser betalade varje lågutbildad invandrare över sin livstid ca 1,1 miljoner kronor mindre i skatter än vad de fick i bidrag och offentliga tjänster. Det slående med detta är att USA har en relativt liten välfärdsstat och integrerar lågutbildade invandrare bäst i världen.
Om lågkvalificerad invandring till och med i USA är så kostsam är implikationerna för Europas del uppenbara. I Storbritannien kom en uppmärksammad studie på uppdrag av överhuset fram till att landet inte har haft någon signifikant ekonomisk vinst av invandringen. Detta är slående, då invandringen till Storbritannien till stor del bestått av arbetskraftsinvandring.
Världens främsta expert på invandringens bredare ekonomiska konsekvenser är Harvardprofessorn George Borjas, själv invandrad från Kuba. Borjas visar att invandringen till USA innebär enorma vinster i form av ökad lön för invandrarna, men ytterst små vinster för amerikanerna själva, motsvarande endast 0,1 procent av BNP. Rikare amerikaner har visserligen gynnats av att de kan köpa billiga tjänster, medan fattigare amerikaner har fått se sina löner sjunka genom ökad låglönekonkurrens. Återigen borde vi fråga oss vad sannolikheten är att välfärdstaten Sverige ska vinna på invandring, när inte ens USA längre kan lyckas få större fördelar.
Professor Jan Ekberg har i en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi skrivit den mest noggranna studien av invandringens kostnader för Sverige. Rapporten kom fram till att invandrare varje år betalar in 40–60 miljarder kronor mindre i skatt än de får ut i bidrag och offentliga tjänster. Ekbergs beräkningar underskattar ändå troligtvis invandringens kostnader kraftigt.
Den första orsaken är att positiva bidrag till de offentliga finanserna från invandrare från västvärlden inkluderas och delvis döljer de negativa siffrorna från övriga invandrare. När vi debatterar invandringspolitik diskuterar vi inte invandring från Tyskland och Danmark, som vi alla vet fungerar väl. Diskussionen gäller invandring från utvecklingsländer, och därför borde kostnaderna från just denna invandring särredovisas.
För det andra gör Ekberg det förenklande antagandet att invandrare generellt använder offentliga tjänster exakt lika mycket som svenskar. Men offentliga utgifter tenderar att vara nära relaterade till mängden sociala problem. Vi vet exempelvis att invandrarbarn oftare har svårigheter och kostar skolan mer samt att invandrare har sämre hälsa än svenskar och enligt landsstingen använder mer sjukvårdstjänster. Rättväsendets kostnader beror på brottsligheten och invandrare begår enligt Brottsförebyggande rådets siffror exempelvis cirka hälften av alla grova våldsbrott i Sverige. En mer djupgående studie borde räkna ut exakt hur mycket olika grupper använder av offentliga tjänster, och justera kostnaderna därefter.
Till sist inkluderar Ekberg inte kostnaderna för invandrares framtida pensioner. Invandrare utgör idag 21 procent av de i arbetsför ålder i Sverige, men bara 12 procent av dem över 65. Men även invandrare åldras. Dagens unga invandrare kommer även de att få pensioner i framtiden, men denna kostnad syns inte i en ögonblicksbild. Ekbergs analys spräcker för övrigt myten att invandring är en lösning på pensionsproblemet. Det räcker självfallet inte att bara öka befolkningen för att minska pensionsbördan, vi måste öka andelen nettoskattebetalare.
Att invandring är en stor kostnad är egentligen självklart med tanke på den underliggande arbetsmarknadsstatistiken. År 2008 förvärvsarbetade 81,8 procent av svenskfödda. Motsvarande siffra bland utomeuropeiska invandrare var endast 50,6 procent. En grupp kan inte försörja sig själv, än mindre bidra positivt till samhällsekonomin eller ens tillfälligt skjuta upp åldrandeproblemet, om bara hälften arbetar.
Hedlin Larsson anser dock som sagt att debatten om invandring inte ska fokusera på huruvida politiken gynnar Sverige, utan på ideologiskt grundade liberala argument om frihet. Jag menar tvärtom att liberaler inte av rent principiella skäl ska känna sig tvingade att försvara fri rörlighet över gränserna. Detta baserar jag på fri invandrings konsekvenser för en modern demokrati, och med stöd av de viktiga liberala intellektuella som analyserade frågan på en djupt ideologisk nivå.
Friedrich Hayek uttryckte sin ståndpunkt i frågan så här: ”a recognition of collective ownership of the resources of the country which is not compatible with the idea of an open society”. Den miniminivå som Hayek ansåg att staten borde garantera sina fattigaste medborgare ”necessitates certain limitations on the free movement across frontiers”. Detta insåg även Milton Friedman som sa: ”You cannot simultaneously have free immigration and a welfare state”. Robert Nozick utryckte sig likartat mot slutet av sitt liv: ”Varför har vi inte helt fri och öppen invandring överallt? Ett skäl är välfärdsstaten.”
Om århundradets tre främsta liberala tänkare inte av princip stödde fri invandring, varför ska då svenska liberaler känna sig tvungna att göra det?
Ibland svarar nyliberaler att invandringen i vårt samhälle visserligen inte fungerar, men att detta är välfärdstatens fel. Lösningen blir simpel enligt detta resonemang: Vi avskaffar helt enkelt välfärdstaten! Även om vi skulle acceptera att ett totalt avskaffande av välfärdstaten vore önskvärt (något jag personligen inte håller med om) kan man inte i en seriös debatt helt enkelt önska bort verkligheten. Välfärdstaten i Sverige kommer inte att avskaffas under vår livstid. Dessutom visar mina exempel från USA och Storbritannien att även mindre välfärdstater har problem med att absorbera invandrare med lågt humankapital. Somalier i USA, som svenska liberaler okritiskt har lyft fram som positiva exempel på framgångsrik integration, har exempelvis en fattigdomsgrad på smått otroliga 53 procent.
Viktigast av allt är dock att välfärdstaten troligen kommer att stärkas av invandringen, då människor tenderar att agera efter sitt upplevda egenintresse. I valet 2010, då endast 43 procent av etniska svenskar röstade på vänstern gick 77 av procent av utomeuropeiska invandrares röster till vänsterblocket. En undersökning visade att 91 procent av unga muslimer i Sverige stödjer vänstern. Detta är knappast förvånande, då invandrare kommer från länder som traditionellt förkastat liberalismen, och då mindre framgångsrika samhällsgrupper av egenintresse tenderar att betrakta vänstern som sin beskyddare.
Den vanliga åsikten ”jag stödjer fri invandring och avskaffad välfärdsstat” håller inte för logisk granskning. Låt oss för ett ögonblick acceptera att en majoritet av svenskarna över en natt blir nyliberaler och röstar för att avskaffa välfärdstaten. Med fri invandring kommer dock infödda svenskars preferenser att bli irrelevanta, då majoriteten av väljarna förr eller senare kommer att bestå av invandrare från fattiga länder. Om vi utgår från historiska beteenden snarare än utopiska teorier kommer dessa invandrare att så snabbt som möjligt rösta till sig en ny välfärdsstat. Vi kan på grund av invandrares väljarbeteende endast välja mellan två av tre av alternativen nyliberalism, fri invandring och demokrati. Nyliberalism och fri invandring kan endast förenas i ett mardrömssamhälle där invandrare aldrig tillåts rösta.
Fri invandring i den verklighet vi lever i gynnar förstås invandrare, men minskar både levnadsstandard och frihet i Sverige. Klassisk liberalism skiljer sig från socialism genom att det ger medborgare moralisk rätt att i en sådan intressekonflikt agera efter sitt egenintresse. Glöm inte att även den privata äganderätten också minskar människors ”fria rörlighet”.
Jag hoppas att svenska liberaler nu tar efter Simon Hedlin Larsson och börjar diskutera invandringen och dess konsekvenser – både positiva och negativa – öppenhjärtigt, faktabaserat och på allvar.
Tino Sanandaji är doktorand i offentlig politik och ekonomi vid University of Chicago.
